Jag har knappt sovit på 4 nätter och psykoserna har blivit värre, demoner skrek om att jag skulle skada mig och bara ge upp livet. Jag vet inte vad jag ska göra längre, har försökt få tag på min läkare på psyk i 2 veckor nu, dom på receptionen säger att dom sätter upp lappar till honom om att han ska ringa, vet inte om dom sitter där och ljuger, men är det inte lite skumt att det inte händer något då? Jag gjorde som demonerna sa och skadade mig själv för att dom skulle hålla käften. Fan. Allt känns hopplöst, vill inte att det ska fortsätta såhär! Antingen ger jag upp livet eller så ska det fan hända ett mirakel, att hamna på behandlingshem eller något sånt. Jag vill inte ha det såhär längre, jag orkar inte mer! Jag skar upp hela armen igår och det enda jag känner är hat, hat mot mig själv och psykiatrin som inte gör ett skit, jag orkar inte! Ska livet vara såhär grått och komplicerat? Ska det verkligen vara såhär? Jag är trött på alla dessa demoner och självskadande och folk som totalt struntar i en när man behöver hjälpen som mest.

Fick en kommentar av en läsare som fick mixad uppfattning om mig om att jag ville leva fast ändå inte, det jag menade var att jag vill leva men inte såhär och jag vet inte riktigt vad jag vill med livet heller. Och till er som inte fattar varför jag mår dåligt, jag har en sjukdom som gör så att jag hör röster och får rejäla humörsvängningar och jag utreds även för borderline, så nu vet ni och jag hoppas att jag slipper säga det igen. Ni som kommenterar elakt, jag raderar skiten direkt utan att publicera, bara så ni vet det! Jag har varken tid eller ork att tjafsa med elaka typer, har ni inget liv så är det fan inte mitt problem, och problem, det har jag nog av!

Men vad ska jag göra? Jag har inte valt att bli psyksjuk, jag har inte valt att bli mobbad eller sexuellt utnyttjad. Jag försöker tänka på min katt Zelda och mina vänner, lyssna på musik och skriva av mig här på bloggen eller skriva dikter, men ibland funkar inte ett skit. Och mina föräldrar har backat ur så deras hjälp kan jag bara drömma om. Jag vill bli av med all denna självhat och demoner, jag vägrar leva med det!

Nu lyssnar jag på musik och försöker att tänka på något kul och inte hitta på några dumheter, men jag lovar inget.

Igår blev det helt svart och jag svalde massa piller för tredje gången på en vecka, allt började med att jag ringde personalens chef och berättade om mina tankar, men hon var lika kall och sa bara ''Du kommer inte göra det'', vilket jag gjorde också, gjorde det impulsivt. Jag fick ligga inne länge på akuten, hur länge vet jag inte men hamnade inte på MAVA den här gången så det blev psykakuten, där fick jag vänta 5-6 timmar för att få träffa läkare och jag ville bara hem, när jag väl fick träffa han så kände han igen mig från måndags och frågade varför jag gjorde det nu då, jag berättade att allt blev svart, om hur vissa av personalen bemöter mig när jag mår som sämst och att det är 3 år sen Jonaz tog sitt liv i april, då frågade han om jag ville dö innerst inne och jag svarade ja på den frågan, för jag orkar snart inte mer med hur personalen behandlar mig, demonerna och alla tankar på Jonaz. Och hans åsikt om det hela var att jag skulle läggas in, men jag sa bestämt nej, att jag vill hem, då gick han iväg en stund och kom tillbaka, då sa han om det händer igen så blir det LPT, han sa att dom var oroliga där och insåg hur allvarligt det börjar bli, men min personal kommer nog aldrig inse det genom att behandla mig så som dom gör, dom kommer nog inse det när det väl är försent.

Det enda som håller mig vid liv är katten och mina vänner just nu, min mamma har dragit sig undan, hon ljög, hon sa att hon stöttar mig och hjälper mig gärna, men vad fan gör hon? Inte ett skit, bara skäller ut mig och gör saken värre än vad den redan är.

Jag hoppas min läkare ringer mig idag eller imorgon, behöver verkligen prata med honom, får se om han kan hjälpa mig på något sätt, för såhär kan det inte fortsätta. Jag vill inte hamna under LPT. Fan.

Egentligen vill jag inte berätta detta men gör det ändå för jag har ej varit aktiv så mycket nu. Som ni vet så tog det slut med tjejen och det tog jävligt hårt på mig, så i måndags ledde det till att jag hamnade i akut psykos och tog en överdos och hamnade på MAVA under natten, sen dagen efter fick jag träffa läkare på psyk och han trodde att allt kan bero på stress. Sen mådde jag piss över allt möjligt, och jag började dricka i torsdags och insåg efteråt att jag ska inte dricka ensam, för då grubblar jag för mycket och känner mig ensam och blir deppig, så med sällskap går det bra. Så fredagen var ett helvete, mådde så jävla dåligt och hade ångest hela dagen och det ledde till ännu en överdos.

Jag har insett nu hur ledsna och oroliga andra i min närhet känt sig, och nej, jag vill inte dö fast det kan kännas så ibland. På måndag ska jag kontakta min psykolog och fråga om jag får träffa henne mer än en gång i veckan, det är den bästa hjälpen jag kan få just nu, hoppas hon går med på det förslaget bara. Jag vill inte må såhär. Jag ska kämpa nu, jag måste!

She wants to be free again
She wants to feel the sun on her skin
She wants to be loved again
She wants to run away from this pain

Jag måste säga att jag är glad över att ha min bästa vän vid min sida, han har varit den starka som har stöttat mig och kommer alltid med så jävla bra råd om hur jag ska klara mina svåra stunder, fast samtidigt så är jag rädd för att mista honom, rädd att han ska tröttna på mig, men jag får tro på det han sa. Och jag kom på nu att vi har känt varandra i 2 år och det känns underbart att ha han vid min sida! Tack för att du finns! Vänner växer inte på träd, kanske ytlig vänskap gör det, men det här är äkta och söker fler äkta vänner, alltså som inte går bakom ryggen på en och snackar skit, är det för mycket begärt?

Men nu ska jag vara rädd om dom få vänner jag har kvar, och jag har insett en sak, man behöver inte ha hundratals vänner, för hur många av dem är äkta då? För mig räcker det med några vänner som verkligen bryr sig.

Och tack alla kära läsare som har mailat mig på olika sidor som jag finns på, tack för alla era fina ord! Och till er som skickar elaka kommentarer, går ert liv ut på att bara hata och vara dumma mot andra? Kan ni inte lägga er energi på positivare saker istället? Fundera på det ni!

Ja, det har varit en helvetes helg fullt av ångest och självhat, jag började skada mig själv och fick självmordstankar, då ringde jag till CJ på eftermiddagen och han bad mig bara att ringa till psykakuten och jag lyssnade på honom, en kvinna svarade och sa att man kan ha självmordstankar och leva med det och att det var ganska hårda kriterier på att få bli inlagd, men efter det samtalet så tog jag mig till psykakuten och fick vänta två timmar för att få träffa läkare och när jag väl fick träffa läkaren så blev det ett långt samtal om mina demoner och självmordstankar, hon verkade ta mig på allvar, sen efter samtalet så gick hon iväg en stund och kom sen tillbaka och tyckte att jag skulle bli inlagd.

När jag kom till avdelningen, så fick jag prata en liten stund med en skötare och när jag berättade om om hur tidigt jag och tjejen flyttade ihop så tittade han helt korkat på mig och jag sa ''Jag vet att du tänker på hur dumt det var nu när du tittar på mig sådär'' och han sa att det var jävligt dumt, men att det var tur att jag hade lägenheten kvar. Kunde inte sova riktigt under natten, vaknade hela tiden och när jag var vaken så hörde jag demoner viska hela tiden men det gick över sen, och jag blev utskriven på förmiddagen och då hämtade mamma mig och vi åkte till ut en sväng, småpratade och fikade.

Jag ska ringa psykologen imorgon om att jag vill fortsätta utredningen för borderline, för enligt mina vänner så har jag tydliga drag av det och min läkare misstänker det så bättre att gå igenom det så jag kan få rätt hjälp. Jag orkar inte må såhär längre, det finns bara två val, att ge upp eller söka hjälp och kämpa. 

Igår när CJ ringde mig innan jag skulle till psyk så sa han att han var orolig och tänker på mig, det gjorde så ont men värmde samtidigt att höra. Fan jag måste börja tänka på mina vänner och familj, mitt mående gör dem så oroliga nu, jag börjar inse det nu. Jag pratade med Owe igår förmiddag och han gav mig massa goda råd om hur jag ska klara detta och en av dom var att bara tänka på sig själv och inte låta någon komma in så nära på ens liv.

Nu lyssnar jag på musik och slösurfar, just nu vet jag inte hur jag känner mig, är helt tom på känslor och tankar nu. Känner mig ''zombiefierad''. Ska nog vila en stund nu. Men nu har jag lärt mig en sak och det är att inte lita på någon och jag kommer knappast släppa in en ny person i mitt liv, kommer bli mer reserverad.

Det tog slut med tjejen igår och jag känner mig knäckt för det nu. Fan. Nu tänker jag på riktigt dumma tankar igen, som att skada mig själv eller ta livet av mig. Jag orkar inte, jag orkar verkligen inte! Mina jävla förhållanden går ju fan åt skogen ändå, varför inte bara dö istället för att ge sig in på ett nytt förhållande sen som ändå kommer braka ihop? Jag visste att det skulle bli såhär, så varför gav jag mig in på det? Jo, jag var dum och inte undra på varför min mamma var emot allt från början. Av alla mina erfarenheter så är det inte konstigt om jag kommer bli hatisk mot allt vad kärlek heter, för kärlek leder fan till sorg, så är det bara! Så som samhället ser ut nu är det inte konstigt om kärleken är bara tillgjort trams för att man inte vill vara ensam. Vänskap håller längre än kärlek!

Nu kommer ni säkert hata mig för att jag skriver detta, men det får ni fan göra, om ert liv handlar om att gå runt och hata folk så har ni inget liv, men jag lägger istället min energi på vännerna och skrivandet. Jag skriver av mig hur fan jag vill och ni har all rätt att tycka som ni vill!

Tur att jag har mina vänner som stöttar mig, speciellt CJ, du är en underbar vän! Och jag känner mig ärligt talat elak för att jag inte hört av mig på länge, förlåt!

Nu är jag hemma i västerås igen och jag lyssnar på musik och tänker en massa dumheter.

Jag hör nu demoner viska igen, det känns som att denna vecka kommer bli jobbig, men jag försöker slappna av och lyssna på musik. Självhatet börjar komma fram igen av en konstig anledning. Fan. Varför kan man bara inte må bra? Varför ska allt vara så komplicerat, svart eller vitt? Jag hatar inte mitt liv, men hatar vad det har blivit till, enligt läkarna så kan allt bero på förträngda minnen och droger. Jag har aldrig gått på någon riktig terapi, vilket jag verkligen behöver, men istället för det tycker min läkare att jag ska gå igenom en utredning om borderline. Jag är aspergare och schizoaffektiv... Fan... Räcker inte det? Fan vad arg jag blir på det här, misstankar hit och misstankar dit, känner mig förvirrad.

Jag har det bra nu, är förlovad och sambo med underbaraste tjejen, fattar bara inte varför jag ska må som jag gör, det går upp och ner. Och demonerna, dom försöker bara förstöra allt i min väg, dom vill helt enkelt att jag ska ge upp allt. Ja, som sagt... Psykoshelvete!

Just nu vill jag bara supa ner mig och verkligen dränka alla demoner, nej jag mår inte bra just nu, men jag vet att det kommer gå över men vet fan ej när bara.

Ja såna här kommentar vill man slippa, men tyvärr finns det fega typer på nätet som tror att dom är så tuffa bakom en skärm. Klart man har rätt att tycka vad man vill men ibland måste man nog hålla käften om man inte har något vettigt att komma med och denna sorgliga person vet tydligen inte att IP adressen syns på nästan alla bloggar när man kommenterar. Varför lägga ner sin energi på att vara negativ mot andra? Kanske har med väldigt dålig självkänsla att göra, men då tycker man ju att såna personer bör jobba med sig själva istället för att vara korkad och spela tuff bakom en skärm, att vara tuff är att vara sig själv och ingen annan, men man ska visa det IRL isåfall. Jag är långt ifrån fake, för jag är mig själv, tycker och tänker vad jag vill och skriver av mig precis hur jag vill bara det inte går för långt och sårar någon annan.

Och det jag menade är att jag inte blir trodd hos läkare på psykavdelningen, men hos min egen läkare är jag trodd eftersom jag får starka mediciner så jag slipper dessa demoner, och jag är trodd av mina nära och kära som har träffat mig och sett mig få psykoser, vilket denna person inte har gjort, så egentligen kan hon inte uttala sig om jag är fake eller inte! Så nej, jag tar inte åt mig, men hänger upp denna kommentar fast med IP struken, för att visa att detta beteende inte är okej.