Var hos Tina och hästarna igår, jag spenderade min mesta tid med en av hingstarna som är väldigt speciell, han har alltså blivit illa behandlad av en annan ägare och är nu jätterädd och nervös och försöker bitas, men jag vågade gå in och han blev lugn, fick verkligen kontakt med den hästen. Jag frågade Tina om jag kunde hjälpa henne att få den hästen att bli bra så hon slipper avliva den hästen. Annars så har jag hjälpt till att kela och ge mat till dom andra hästarna, det är en häst som älskar att rymma ut från hagen, riktigt busfrö är hon. Och så fanns det ett par föl också som sökte efter uppmärksamhet hela tiden genom att nosa och nafsa. Tina har alltså två hingstar och massa ston om ni undrar och jag kommer kanske få hyra en av hennes ston och hjälpa till i stallet. Vi skulle ha ridit igår men det var is överallt som heter duga.

Att vara på landet med hästarna och vara ute i naturen är den bästa medicinen har jag märkt nu, och jag tänker hålla mig långt borta från psykiatrin för att spendera min tid hos hästarna, jag stortrivs där för Tina låter mig göra saker i min egen takt. Och när jag sa till mamma om att jag ska hålla mig borta från psykiatrin för att vara med hästarna och Tina, så sa hon att precis så talar en frisk person! Till och med pappa gjorde tummen upp för mig när jag berättade för honom om att jag skulle börja hos Tina.

Jag inser verkligen nu hur många det är som bryr sig och vill mitt bästa! Tack för att ni finns!

Ska till Tina och hästarna idag, hennes man kommer om en timme och hämtar mig för det går ganska dåligt med bussar dit, så jag kommer få hjälp av mamma eller Tinas man för att komma dit och hem. Så nu ska jag göra mig i ordning för stallet, ska verkligen bli skoj.

I måndags var jag och mamma iväg och hälsade på en jättetrevlig kvinna som heter Tina som har hästar, så jag kanske ska bli medryttare på en häst hos henne, jättefina hästar har hon och hon verkar vara en underbar person, hon berättade att dom brukar åka till Göteborg på utställningar med hästarna och sa att jag också kunde få följa med och då sa mamma att det skulle bli en jättehärlig upplevelse för mig om jag följde med någon gång. Så allt lutar åt rätt håll nu och hoppas det fortsätter så, nu har jag något att kämpa för!

Jag skulle ha åkt till Tina idag, men hon ringde mig och berättade att hon var tvungen att hämta massa saker från Göteborg och det var lugnt, så då bestämde vi att jag skulle få komma på söndag istället. Längtar som fan, vill så gärna vara hos hästarna och helst långt ifrån psykiatrin. 

Annars så har jag träffat mamma och hennes väninna idag och shoppat lite, köpte ny ögonskugga och en concealer från Make up store, sen köpte jag typ som en nättröja (jättesnygg!) och ett svart linne som jag kan ha under den från Gina tricot. Så nu lyssnar jag på musik och bara tar det lugnt, kommer nog lägga mig tidigt efter att ha tagit Nozinan.

Så nu vet ni läget, jag börjar må bättre och läget blir mer stabilt! Peace.

Till er som inte har fattat det än som ändå försöker komma med dumma kommentarer, jag raderar skiten och blockerar personens IP! Det handlar inte om att jag är feg, jag har bara ingen ork att bry mig! Och min blogg är ingen diskussionsforum! Ska ni skriva en kommentar så skriv något vettigt och inte dumt och korkat, som sagt så har jag ingen ork att bry mig om sånt och det biter inte på mig! Visst, kalla mig efterbliven eller vadfan ni vill kalla mig, för det finns bara en sanning om mig och den ligger hos mig! Jag kanske kan verka efterbliven med tanke på hur galet jag kan skriva ibland, men vet ni vad? Det bjuder jag på! Men sluta för i helvete att kommentera så korkat, ni slösar bara er egen tid, inte min. Vad förväntar ni er när ni kommenterar på det viset? Att jag ska börja sitta här och gråta som en barnunge av en patetisk kommentar? Haha nej nej, med tanke på mitt tuffa liv så låter jag inte en dum kommentar dra ner mig i skiten, krävs rätt mycket för att få det ska ni veta! Men men, det finns idioter till allt! *ler*

Har varit på nätverksmöte i tisdags och det gick bra, det blev inget behandlingshem och anledningen till det var att jag kunde smitta av mig till andra med mitt destruktiva beteende, men då sa min handläggare att jag skulle kunna flytta till psykiatriboende och det tyckte min läkare lät som en bättre idé, och det gick jag med på också. Så nu får jag se hur länge det kommer dröja tills jag får det också. Läkaren tog också upp hur många gånger jag har sökt till psykakuten, jag hade fan sökt 22 gånger sen januari, har inte tänkt på att det var så många gånger. Så läkaren sa att det var ingen snack om saken om att jag mår dåligt nu.

Nu lyssnar jag på musik och svarar på mail, är trött som fan, kunde inte sova inatt för att det var någon jävel som busringde, man hörde inte personen bara stönande ljud från porrfilm, fan vad arg jag blev. Imorgon ska jag träffa min kontaktperson, det ska bli skoj för jag har inte träffat henne på länge. Nu orkar jag inte skriva mer. Peace.

I fredags var det möte med psykläkaren, och mamma, Mats och sjuksköterskan var med. Det gick ganska bra tills jag fick psykbryt när läkaren sa ''Du hör inga röster så kom inte med osanningar!'', så då sprang jag ut ur rummet och satte mig utanför mottagningen för att lugna mig, sen när jag var på väg tillbaka så träffade jag en sjuksköterska som jag brukade träffa på mottagningen, och tårarna började rinna på mig och jag berättade vad han sa och då såg hon lite sur ut och sa att hon tror mig iallafall, sen ledde hon mig tillbaka till rummet och hon intygade för läkaren om att jag hör röster, för att jag fick en gång en psykos under ett möte med kuratorn och henne, då sa läkaren bara ''Visst'' och nickade till. När hon har gått så sa jag till läkaren om att han inte tror mig fortfarande för att han var sån mot sjuksköterskan, han ignorerade det jag sa, speciellt när jag pratar om att ta heroinöverdos, då sa han att jag kommer hamna ute på gatan, vilket jävla skitsnack! Man hamnar väl inte ute på gatan om man är död!?!? Och vi började diskutera behandlingshem, först säger han nej och att han ser ingen vits i att sätta in mig på behandlingshem och att det finns dom som mår sämre än mig, sen säger han att det kanske kan vara möjligt men han kunde inte ta det beslutet helt själv för det är så många inblandade. Han pratade om Lövhaga då.

Och det här med diagnoserna också, fick veta mer om hur det var med dom här förbannade diagnoserna, fick veta att min schizoaffektiva var borta och har borderline personlighetsstörning, läkaren sa att jag har inte den schizoaffektiva för tillfället bara. Hur fan tänker läkarna nu för tiden? Dom verkar älska att ändra och sätta nya diagnoser hela jävla tiden, det tar liksom aldrig slut med detta eviga ändrande och nya diagnoser. Är trött på det här! Och nej, jag vill inte leva, inte om det ska vara såhär hela jävla tiden. Visst, livet är tufft, men inte fan ska det vara såhär tufft... eller?

På tisdag är det nätverksmöte, då är det läkaren, psykologen, min handläggare, Mats och kanske mamma som är med då, då ska läkaren kanske ta upp det här med Lövhaga och få se vad min handläggare säger då. Ibland känns det som att alla motarbetar mig och det kanske är så också, allt känns så jävla hopplöst! 

Till Alice som har kommenterat: Jag gjorde som du sa och berättade att jag mår skit och har även självmordstankar, men han tog mig tyvärr inte på allvar! Ingen tar mig på allvar längre, så varför leva och kämpa för något som inte finns? Läkaren sa att han prioriterar och ser vem som mest behöver den s.k hjälpen, då frågar jag honom om inte 5 överdoser är allvarligt nog och att jag skadar mig själv dagligen för att dom 3 masrösterna jag hör plågar skiten ur mig, är inte det allvarligt nog? Jag mår inte bra och börjar tyna bort, har knappt någon kämparglöd längre för jag har inget att kämpa för längre. Jag vet inte vad jag ska göra längre! Skulle gärna vilja komma i kontakt med dig, för du verkar veta vad du pratar om!

Jag hamnade på psyk i tordags och blev utskriven igår, anledningen till att jag blev utskriven var att jag fick en psykos och började dunka skallen på väggen för att demoner skulle försvinna, men då sa en av skötarna att om jag fortsätter sådär så blir jag utskriven, vilket dom gjorde sen. Jag berättade om mina självmordsplaner för läkaren på psykakuten och på avdelningen, då sa dom bara att det är mitt liv, mitt ansvar. Men vafan, varför inte hjälpa mig bli bättre istället för att säga sådär? Och ja, jag menar det nu, eftersom ingen står ut med mig, inte ens psyk, så är det fan illa! Då är det bättre att ta denna överdos som jag har pratat om i en vecka nu, jag vill inte leva såhär! Åt helvete med alla diagnoser, åt helvete med detta ensamma patetiska skitliv som jag lever nu, ja åt helvete med allt! Om jag verkligen fick välja hur mitt liv skulle se ut så skulle det inte se ut såhär iallafall, då menar jag utan massa problem, självskador och demoner, hade jag varit utan alla dessa negativa sakerna i livet då hade jag velat leva, men nu har jag dom här problemen och allt känns hopplöst just nu, alla verkar motarbeta mig och det jag har problem med, som om dom vore blinda.

Fan, nu när jag sitter här och funderar på behandlingshem, så tror jag inte ens att dom kommer stå ut med mig heller, dom skulle nog slänga ut mig efter någon vecka tror jag. Livet är nog inte menat för mig, ingen står ut med mig eller vill ha mig. Jag vill inte ha det såhär, jag orkar inte, jag orkar verkligen inte. Jag ska bli fri från min inre smärta som jag har levt med sen jag var liten. Ja, ni har fattat rätt nu, jag tänker ge upp livet snart, för vem fan skulle vilja stå ut med en tjej som mig? Nej, jag ger upp nu, ger upp mitt patetiska så kallade liv.

Jag har inte valt att vara sjuk, som många påstår att jag är, jag ser mig inte som sjuk, man är väl inte sjuk bara för att man mår skit, eller? Om jag nu är sjuk, varför får jag då ingen hjälp? Och ni säger att jag är stark, det är jag fan inte alls. Fan. Svagare typ kan man inte leta efter. Man är inte stark eller tuff efter fem överdoser på knappt 2 veckor och planerar självmord.

Nu orkar jag inte skriva mer, kommer nog inte göra det på ett tag heller!