Dikt skriven för exakt två år sen och talar för hur jag mådde då och nu när jag mår så bra idag kan jag knappt tro att jag har lyckats göra ett så stort framsteg i livet, för två år sen trodde jag att jag aldrig skulle få bli omtyckt av någon och kände att mitt liv inte hade någon mening då. Är så jävla stolt över mig själv! 

"Varför existerar jag ens?

Jag har sårat

och jag har blivit sårad.

Jag har alltid funnits där,

men ingen har velat finnas där för mig.

Jag har varit i helvetet och

överlevt det.

Till vilken nytta?

Att kunna förstå och finnas,

men vad har jag fått ut av det själv?

Smärta och ensamhet.

Jag är svår att förstå och

ingen vill ge mig den tiden att kunna förstå mig.

Det är alltid jag som funnits där för andra,

men ingen för mig.

Hela min existens går ut på att hjälpa andra,

i andras ögon kanske jag inte är en

människa med känslor också.

Jag ska bara finnas där och

ingen bryr sig om hur jag känner.

Ni vet inte vad jag blir tvungen att göra för

att kunna stå ut och

för att överleva och klaraav allt i min närhet.

Det har aldrig funnits något

som heter harmoni i mitt liv.

Det enda jag fått känna är smärta och svek.

Jag dränker mig i sprit och lever i en drogdimma,

för att kunna överleva.

Jag vill också känna mig omtyckt för den jag är.

Att någon ser mig!

Jag förväntar mig inget för det leder bara

till besvikelse varje gång.

Jag är nog inte värd mer.

Jag funderar nu på om jag ens är värd livet...

Jag dränker mig själv.

För vad jag än gör så duger det aldrig."

Det är två personer som har funnits vid min sida som betyder mycket för mig och det är min pojkvän Tobbe och min vän P som jag fått lära känna genom Tobbe,  tack för att ni finns! 

Att få må bra, finna någon ljuspunkt och harmoni i livet trodde jag aldrig skulle hända mig, men när jag slutade med alla anipsykosmedicinerna som höll på att göra mig helt kemiskt lobotomerad så började känna mig mer levande, började existera och pussla ihop mitt liv och började bearbeta allt som jag har gått igenom och varit utsatt för här i livet. Jag har lyckats ta igenom dom första faserna i bearbetningen utan någon hjälp, behövde bara att någon skulle lyssna och förstå mig vilket min toppenläkare och min underbara pojkvän gjort för mig och med tiden klarade jag nästa fas som handlar om att erövra en plats i samhället och få känna att jag också existerar och mina känslor är exakt lika mycket värda som alla andras.

Varför skulle jag vara ett undantag och straffas med ensamhet pga andras dumhet och egoism mot mig när jag väl säger ifrån? Jag existerar lika mycket som andra, mina känslor är lika mycket värda som andra och är lika mycket värd att få bli omtyckt av någon, that's it!

Jag må vara förbannat frispråkig och går verklien rakt på sak vad jag tycker och tänker vilket kanske får vissa att backa undan men varför inte se det som något positivt? Eller ska man bara helt enkelt nicka med varandra i allt, hur vill folk ha det egentligen när dom strävar efter ärliga vänner som kan stå för sina åsikter och handlingar i livet? Känns ärligt talat som vi lever i en paradoxalt samhälle.

Jag mår bara bättre för varje dag och har gått ned cirka 30 kilo under 1,5 år.
Bjuder på en bild så får ni se.