Jag har fan ingen skyldighet att visa respekt åt någon som inte gör det ått mig, that's it!!! Fattar inte vad folk förväntar sig av mig ibland, speciellt utan att visa någon form av empati eller respekt, folk som inte kan visa dom två sakerna är inte värda min energi, det är just såna machiavellistiska typer som får mig att må skit och som oftast ställer till det för mig! Måste ju fan börja säga ifrån om jag också ska komma någon vart i livet nu!

Och jag har aldrig låtit någon forma mig till någon jag inte är och vill vara, jag har en egen vilja, egna tankar och egna drömmar, jag har varit sån här sen jag var en liten skitunge och det är just det mina föräldrar inte tålde hos mig, att jag ville bara vara jag, ingen annan. Ni som känner mig och läser detta nu ska veta att jag kommer alltid vara den jag är, försök krossa mig så blir du krossad istället! Ingen ska kunna stå i min väg till det liv som jag alltid har förtjänat! INGEN!

Min läkare kallade mig obstinat sist jag var hos henne, hmm... ja det kan man säga att jag är, och jag har mina anledningar till det också! Att jag låter mig inte tryckas ned igen som förut, genom alla mina svåra år så har jag inte blivit svagare fast jag kan känna så ibland, jag har blivit starkare istället, starkare genom ilskan, ilskan som jag burit på alla år av mobbning, misshandel, både psykiskt och fysiskt vilket har lett till att jag är den jag är och hur mitt liv ser ut idag, har jättesvårt att lita på någon och vågar inte knyta starka band med någon.

Så med tanke på att jag har ganska svårt att lita på någon och har svårt för nya kontakter, som har gjort så att jag är en ganska ensam själ, så har många inte orkat ta det i min takt och tröttnar istället för att ge mig den tid som behövs för att jag ska känna en viss trygghet med någon.

Så nu säger jag ifrån ordentligt, här och nu, jag ska sluta lägga energin på personer och annat som får mig bara att må dåligt, jag pratar och har kontakt med dom jag trivs och mår bra av att ha kontakt med och jag gör saker som får mig att må bra och för att kunna överleva dagar och nätter, ingen kan tvinga mig längre till något som kan få mig att må sämre. Det är bara JAG som vet vad JAG mår bra av, det kan ingen annan avgöra åt mig om vad jag mår bra av eller inte! 

Sista tiden har en del upplevt mig som arg och frustrerad, kan bara säga att jag har mina anledningar till det nu, jag har problem upp till halsen nu och orkar inte med en massa jävla småproblem i min närhet, jag kämpar för fullt med mitt psyke för att det ska hålla och att jag ska klara mig till nästa dag, vill börja få i ordning på mitt liv nu.

Detta inlägg är mest till mitt boendestöd som inte är mycket till stöd om jag ska vara ärlig, att vara stöd betyder inte att man bara hjälper med det praktiska och sen hejdå, man ska kunna ta sig lite tid och prata med varandra utan att sitta och titta på klockan stup i ett. Fan, jag är fan så lika mycket värd som ni, jag förtjänar också lika mycket respekt och empati som ni, bara för att jag har min historia och mina problem så betyder det inte att jag är mindre värd för det. Och vem säger att det krävs utbildning för att kunna sitta och bara småprata ibland, att bara rensa luften någon gång? Det har inget med psykiatrin att göra, om jag vill ha hjälp från den biten så vänder jag mig dit, men att sitta och bara prata? Vafan? Det är ju sjukt, ni behöver inte vara utbildade för att kunna sitta och småprata på både gott och ont någon gång! Hallå, det finns faktiskt något som heter empati och respekt!

Sista tiden har jag märkt hur ensam jag är, jag har levt i en lögn, har ingen familj, inte mentalt i alla fall, inga riktiga vänner, dom enda kontakter jag har är med mitt boendestöd och psykiatrin. Dom enda som skulle vilja ses vill bara en sak, dom skiter fullständigt i hur jag känner, men jag låter mig utsättas det hellre än att få känna denna förbannade ensamhet. Sexmissbruk för att dämpa känslan av ensamhet, stänger av alla dessa känslor då. Kan inte ens skada mig själv, jag vill men något hindrar mig och det driver mig till vansinne, jag slits åt två olika håll. Ju mer jag stretar emot så blir det värre. Kan knappt sova, somnar vid 5-7 på morgonen och sover inte mer än bara några timmar, så har det varit i över en vecka nu. I flera år har jag alltid varit den som ansträngt mig, funnits där och brytt mig för att något ska funka, men vart finns jag med i bilden? Har någon känt att jag också kan vara värd att lägga lite energi på i alla fall? Och när jag säger emot detta så är det jag som är den hemska, energitjuv, egoist, självisk m.m Det är vad jag får höra då, bara för att jag också vill känna mig lite omtyckt... bara lite. Och det värsta är ju att alla räknar upp alla mina fel... SOM JAG REDAN ÄR MEDVETEN OM! Så tack för att ni påminner mig om något jag vet sedan flera år tillbaka, tack! Om man verkligen bryr sig om någon så lägger man väl inte sin energi på att hitta miljontals fel hos personen? Ska man inte ta upp alla bra sidor hos varandra istället för alla dåliga?

Har jag haft det såhär i flera år, speciellt levt i en lögn där jag tror att det fanns någon som brydde sig, så tror jag knappast att det kommer bli bättre om några år till. Varför kämpa när man vet att man inte har något att kämpa för? Jag har fan inte det som är viktigt i ens liv, en familj och någon eller några vänner som bryr sig och finns där vad som än händer, allstå med familj och vänner menar jag inte såna som trycker ned en för att själva må bra och som inte bara suger ut energin på en. 

Många säger att dom är ensamma, men inte fan är man ensam om man har en familj man kan vända sig till och någon vän eller partner att prata med när det är jobbigt? Har man det lilla, så är man inte ensam, ni anar inte hur mycket det skulle betyda för mig om jag hade det lilla! Men många tänker inte på att dom har det dom behöver här i livet. Tänk jag har ingen, ingen utanför psykiatrin och boendestödet, dom enda som bryr sig nu gör det för att det är deras jävla jobb, vill ha något utanför det, något äkta, någon som ser mig, accepterar och tycker om mig för den jag är och inte för den dom vill att jag ska vara, vill också känna mig omtyckt. Men bara för att jag är den jag är och att jag inte har valt att mitt liv skulle se ut såhär och att jag är svår att förstå hur mycket jag än förklarar, så många ger upp, tycker inte att jag är värd deras energi, bara för att jag är svår och låter mig inte formas av andra, jag vill bara vara jag, och en del ger upp för att jag inte vågar låta någon komma nära inpå mitt liv, jag låter inte någon komma nära mig i rädsla av att jag ska bli sviken flera gånger igen. Jag låter allt vara ytligt än att få en vänskap eller kärlek att utvecklas, vill och vågar inte känna något för någon för jag vet oftast hur det slutar, jag blir bara behandlad som skit och till slut dissad när jag väl har blivit det minsta öppen mot någon.

Och ord betyder inte mycket för mig längre, att säga till mig ''jag bryr mig'', ''jag tycker om dig'' och ''älskar dig'' betyder inte mycket för mig, ord är bara ord för mig, om man bryr sig, tycker om eller älskar någon så är det något man ska känna av och se hos varandra, inte bara höra på ord, och det är något man väl känner och ser när det kommer till kritan där båda sätts på prövning genom att den ena eller andra hamnar i en situation där man verkligen kan behöva stöd.

Vad har jag att kämpa för nu då? Flera ensamma år med ångest, sexmissbruk och återfall i droger? Säg mig, varför ska jag vara positiv och glad när jag inte har något att vara det över? Ingen står ju ut med mig, inte ens min familj! Dom enda som står ut lite är dom som gör det för att det är deras jobb!

En låt från Pain som jag gillar skarpt, texten stämmer in på verkligheten om man tänker efter lite!

''You think it's right, you made your mind

I've seen so many cross that line

I've seem them come, I've seem them go, times will never change

It's the same old song''