Träffade en ny läkare på psyk, en kvinlig överläkare som heter Anna, fick veta att hon inte är anställd hos landstinget, hon är inhyrd av psykiatrin här och vad jag fick höra så är det bestämt att hon ska stanna också. Jag kände direkt att det klickade, kände hur hon tog mig på allvar och lyssnade, vilket hon visade genom att fråga om det jag berättar och inte gick in på annat som inte hade ett skit med det jag berättat med att göra, hon hade inte ens läst mina journaler för hon ville skapa en egen uppfattning om mig och det jag berättar. Vi pratade om vad det handlar om och varför jag är där, då hon inte fick mycket info, så jag berättade kortfattat om mitt liv och hur jag lyckades komma fram till vissa saker och ville ha en utredning för posttraumatisk stressyndrom (PTSD), då det liknar schizofreni som jag haft innan och borderline som jag har nu, vilka jag fått på fel grunder och utan någon riktig utredning. Har även frågat Anna om hon kan bli min ordinarie läkare för jag har mått jättedåligt av den idioten till läkare jag haft innan, hon sa att det är inga problem, så nu är hon min ordinarie läkare och jag hoppas verkligen hon stannar också, för det var länge sen jag träffade på en sån läkare, en med empati. Såna läkare finns det få om!

Så vi får se vad som händer och hur det slutar, ska fan inte ge upp, ska fan få svar på mina frågor jag burit på under många år! Jag ger inte upp så jävla lätt! Nej! Även om hela världen skulle vara emot mig så tänker jag inte upp utan en riktig kamp! Ska visa för alla att allt är möjligt bara man inte ger upp så jävla lätt!

Ska träffa läkare på psyk kl 09.30 idag, får se om det kommer bli en riktig utredning med misstanke om posttraumatisk stressyndrom (PTSD). Ska försöka samla mig lite, samla mina tankar om allt jag fått uppleva och burit på i många år, brukar vara ganska tankspridd såhär på morgonen, så jag kommer att be om att få en tid helst efter 12 i fortsättningen, annars får jag bara ångest och hjärnan kraschar.

Har inte fått en riktig utredning på snart 6 år, så nu får det fan bära eller brista, det är sista chansen och mitt sista försök för att bli förstådd och att mina ord också blir tagna på allvar någon jävla gång, annar har jag gjort allt jag kunnat.

Har inte kunnat sova ännu en natt, tänker lite på allt möjligt, på livet, har alltid känt att mitt liv är meningslöst, men nu börjar det klarna upp också, jag är inte religiös men jag tror inte att jag har gått igenom det mesta i livet som dom flesta i min ålder aldrig någonsin kan tänka sig, har varit utan mening, allt har sin mening. Mitt liv har bestått av att ta onödigt mycket ansvar över mitt liv, vilken 13 åring börjar prostituera sig för att sen kunna självmedicinera, dränka sin inre smärta i spriten och för att kunna ta sig iväg någonstans då ens föräldrar inte ger en pengar för att hålla en hemma och tortera en psykiskt? Jag gjorde det för att kunna överleva, finna trygghet hos någon annan, annars hade jag aldrig orkat och tagit livet av mig istället, jag rymde inte iväg och utsatte mig för vidriga saker för att det var kul eller av protest, ja alla har ett val, men har någon tänkt på att det kanske något/någon som drivit en till dessa val, speciellt när man var ett barn? Jag hade vänner i narkomankretsarna, en gemenskap, destruktivt var det, men det var en trygghet för mig just då eftersom jag passade aldrig in någonstans annars.

Hur mycket jag än försöker kommer jag nog få leva med dessa flashbacks som jag får mest på nätterna, det är en speciellt händelse från när jag var 7-8 år, det var då mina föräldrar slog mig när jag satt i hörnet i badrummet, och det var inga örfilar jag fick direkt, det var riktiga slag, dom slog inte av implus så det gav märken, bara för att jag inte ska kunna bevisa något eller väcka misstänksamhet på något vis, så dom gjorde det medvetet för att dom verkar må dåligt själva och valde att trycka ner mig psykiskt för att kunna känna sig starkare, vilket har gett mig psykiska skador nu, klarar inte av att jobba fast jag skulle vilja det och klarar inte av praktiska saker som dom flesta klarar av, har inte utvecklats på den biten eftersom jag fick ta onödigt ansvar över själva livet. Mina syskon som är på 6 och 14 år har inte blivit rörda i ryggen på det sättet, dom kom undan för att dom inte själva har psykiska problem som jag.

För varje dag och natt som går så klarnar allt upp mer och mer, det som var små fragment från mitt liv blir till klara bilder, smärtsamma bilder som ger svar på alla mina frågor som jag har burit på sen helvetet började. Sen jag var 10 år har jag försökt få kontakt med mina föräldrar, psykiskt, men det har varit som att tala mot en väg eller att få en käftsmäll, när man ville veta vad man har gjort för att förtjäna sån behandling och försöka lösa det. Så i över 10 år har jag försökt och varje gång jag själv funnit det minsta stabilitet i livet som jag har kämpat som ett vilddjur för att få, så har dom krossat mig och allt det som jag kämpat så hårt för, men nu är dom ute ur mitt liv, raderade.

Så det är nu jag ska ge fan på att lyckas finna stabilitet i livet och lite harmoni i livet, mitt liv har aldrig varit lugnt och stilla, alltid är det något som händer, någon i min omgiving som strular till det för mig, det ekonomiska eller det psykiska. Jag är trött på det, jag vill också ha lite harmoni i mitt liv.

Nu ska jag få gå igenom en riktig utredning som är inriktad på posttraumatisk stressyndrom, eftersom jag har symtom på det som varken schizofrenidiagnoser eller borderline har, det är dessa flashbacks jag får som jag nämnde ovan. Så nu är det viktigt att jag går på läkarmötet nästa tisdag, och sen psykologmöten som jag kommer få gå på 1-2 gånger i veckan, och då är det min berättelse och upplevlser av det som jag varit med om som sätts i fokus, för om det är posttraumatisk stressyndrom så kan ju ingen tala för mig och mitt förflutna eftersom ingen vet ju vad jag har gått igenom, det är bara jag och mina föräldrar som vet, och skulle man fråga dom så skulle dom bara skylla ifrån sig.

Så jag kommer skriva mycket om hur utredningen går och så, och till slut komma med ett riktigt svar om jag helt enkelt blivit missuppfattad och fått diagnoser på fel grunder, har journaler som jag tagit ut och sett själv på vilka grunder dom satte borderline, och schizoaffektivt syndrom fick jag på första mötet när jag var 18. Är det verkligen posttraumatisk stressyndrom så har jag rätt till stödbehandlingar som är inriktat på posttraumatisk stress, som säkert inte finns i min stad eftersom inte ens DBT finns, då skulle jag kunna tänka mig att flytta till en annan stad där det finns, få den stöd och lära mig hantera det bättre.

Ja nu orkar jag inte skriva mer, men nu fick jag ur mig allt här, har försökt flera gånger men då stannade allt istället, det är därför jag har varit ganska dålig på uppdatera bloggen senaste tiden. Men nu fick ni ett bättre svar på allt om varför jag mår som jag gör nu, så jag slipper att någon dömer mig för något dom inte vet ett skit om. Jag tycker det är bra om ni kunde fråga istället för att kasta skit på mig om saker som ni inte verkar veta mycket om, jag tar inte illa upp om någon frågar mig om något känsligt om mitt liv, men jag tål inte att man kastar skit på mig och dömer mig utan att prata med mig och skapa en egen uppfattning, inte av vad andra har sagt osv.

Nej nu ska jag försöka sova några timmar iallafall, så jag orkar träffa Fredrik som jag ska fota på eftermiddagen. Ska bli skoj. Du är en fin vän, Fredrik! Tack för att du finns!

''Your secrets are your thoughts

Write them down and start to cry

Write them down and start to scream

Because you know you are alone

Try to forget...

Try to forget, but you can't forget''