2,5 år självskdefri och känner inte behovet längre, yeah!

Kommer bli början på en ny kamp, denna gång är det på allvar! Ska börja tänka igenom vilka jag verkligen vill släppa in i mitt liv i fortsättningen och vilka jag vill ha kvar, lära mig säga ifrån mer om något inte känns bra och får mig att må dåligt, ska börja tänka lite på mig själv också, kämpa för att kunna börja leva mitt liv så bra jag bara kan, finna stabilitet, självkänsla och kanske lite lycka!

Jag bryr mig inte om vad jag får och inte får här i livet, har aldrig haft den tanken ens, även om en del som känt mina föräldrar tror det, för mina föräldrar har målat upp en bild av mig till dem och jag var så pass nertryckt och dom som kände mina föräldrar kunde inte tro på något annat.

Det enda jag vill är att få leva mitt liv, finna stabilitet och få bli omtyckt för att jag är jag, och inte för den man vill att jag ska vara! Jag förtjänar lika mycket kärlek och respekt som alla andra! Jag är en av dom levande exemplaren på hur man INTE ska behandla sina barn, jag är inte förälder själv och vet att det inte är lätt, men jag vet bara att man gör bara inte såhär mot sina barn!

Det nya året kommer mina föräldrar och resten av mina plågoandar INTE finnas med i bilden, och såhär kommer det vara om två, tre och om 20, 30 år också. Det här är mitt val och jag gör detta nu för att jag ska också kunna få leva mitt liv och någonsin nå mina mål i livet!

Jag vill leva mitt liv utan att behöva krascha varenda jävla gång dom inte tål att jag också har min drömmar och planer som jag vill också uppnå!

Och tänk på en sak, ingen kan dividera med mig om vad som stämmer och inte stämmer, det är JAG som har blivit utsatt för den mentala terrorn under flera år, INTE ni, vilket betyder att jag vet vad själv har blivit utsatt för och vad som är sant! Att en del har känt mina föräldrar sen 90-talet är ingen garanti på HUR BRA ni känner dom när det gäller deras beteende mot mig när ingen såg eller hörde något! Folk måste lära sig skilja på ÅSIKT och SANNING! That's it!

SKÅL OCH GOTT NYTT ÅR PÅ ER ALLA!  

Nu ska jag njuta av redbull vodka här, mysa med katt och

kolla på någon film och ha det bara mys!

Nu ska jag berätta min livshistoria, om hur allt började, hur det var, hur det är idag och hur det har påverkat mig.

Det började redan när jag var i 7-8 års åldern, mina föräldrar misshandlade mig och då pratar jag inte om örfilar, utan det var riktiga slag jag fick känna samtidigt som dom bad mig att hålla tyst, detta hände under 7-8 års ålder, kan känna slagen än idag, speciellt när jag återupplever skiten i drömmar. Min pappa var värst och jag var alltid rädd för honom fram till 12 års ålder då jag blev mer härdad och kunde själv ställa mig mot honom och mötte hans blick med spänd blick och säga ''Men slå mig då om du tror att det gör allt bättre! Gör det!'', han vågade inte då han visste vad som väntade om han skulle göra det, att jag skulle finna bevis för hans och mammas beteende.

När jag var cirka 10 år då började den psykiska tortyren, fick ofta spydiga och kränkande kommentarer av papppa, speciellt när det gällde mitt intresse av att skriva dikter som jag började med då, vad jag än gjorde så var det fel, ett misslyckande och han gav mig en en enorm känsla av att jag var värdelös och inte kommer lyckas med något i livet, att jag var missanpassad, att hela min existens var bara ett jävla misslyckande. Det är vad han och mamma har fått mig att känna under många år. Mamma var också delaktig i det hela, antingen stod hon bara och lyssnade, såg på när allt bara hände eller så stod hon på pappas sida och gjorde precis samma sak, att trycka ner mig psykiskt. Ingen såg, ingen hörde och inget visste vad som hände då. Det här är en situation som bara jag och mina föräldrar vet om, en mörk hemlighet som ingen kan tro på som har känt både mig och mina föräldrar i flera år. Jag pratade aldrig om att mina föräldrar gjorde så mot mig då, för jag var så pass nertryckt att jag trodde att ingen skulle tro mig ändå hur mycket jag än skulle försöka... det jag kändå då var hopplöshet och förtvivlan.

Såhär såg det ut från när jag var cirka 10 år upp till 20 års ålder när allt ingen var bara på deras villkor, det var bra vissa perioder, hade jättebra relation med min mamma, men när det kom till kritan och jag vill bara vara jag och den dom vill att jag ska vara, så bröt helvetet ut och den psykiska tortyren började igen, just därför har många att det har gått upp och ner för mig som känner mig, men nu vill jag bara vara ärlig och säga att detta helvete har pågått sen jag var liten. Har aldrig känt deras mentala närvaro, kärleken och stödet som ett barn ska få för att kunna utvecklas och må så bra som möjligt, jag fick aldrig den biten. Så när jag hör mina vänner säga att dom älskar sina föräldrar så blir jag glad för deras skull men samtidigt så kommer jag aldrig kunna förstå det då jag själv aldrig fått den  biten i livet, kommer aldrig kunna förstå hur mycket jag än vill det, förlåt.

När jag var 12 började jag skada mig själv och rymde iväg mycket, inte av protets som dom flesta ungar gör, jag gjorde det av panik och komma ifrån all psykisk tortyr jag utsattes för, hade jag stannat hade jag nog tagit livet av mig av ren vansinne, det var då jag kom i kontakt med alkoholen, som sedan ledde till att jag hamnade i narkomankretsen när jag i 13 års ålder, höll på bara med cannabis och jag tänker inte förneka känslan av att det var verkligen en befrielse för stunden, bara koppla bort allt jobbigt och inte ens kunna tänka på något negativt, jag slappnade av i både kropp och psyke för en gångs skull, men det hade sitt pris också, jag fick börja med prostitution, mest för att få tag på lite röka och sprit, och även för pengar för att kunna ta mig iväg någonstans då mina föräldrar inte gav mig pengar under en period så jag inte ens kunde ta mig ut på stan för att få träffa vänner för en fika eller mobilpengar, jag lät mig utsättas för hemska vidriga saker, tänkte ''vad som helst bara jag slipper detta helvete i alla fall''. Men det är inget jag rekommenderar, det är en härlig känsla och berfrielse okej, men det är ingen dans på rosor det heller med tanke på vad man får låta sig utsättas för, speciellt om man är tjej och inte har bra med pengar.

Det var när jag var 13 då jag fick kontakten med en god vän som jag fortfarande har bra kontakt med idag, och träffade Jonaz lite efter som var blandmissbrukare och psyksjuk som tyvärr valde att ta sitt liv 2009 efter flera års kamp för att bli fri från drogerna och få hjälp som han hade all rätt till men blev nekad trots att det var allvarligt, Jonaz blev bara 26, tog en heroinöverdos. Under tiden Jonaz levde så höll vi ihop och stöttade varandra trots våra svåra liv och psykiska tillstånd, han visste vad jag höll på med och ibland delade jag med mig av det lilla jag tjänade ihop, det var hos honom jag var ofta också för att få känna den trygghet jag verkligen kände hos honom, vi älskade varandra, många säger att det inte finns någon kärlek i narkomankretsen, att man har bara drogerna gemensamt, det stämmer inte helt, kanske i dom flesta fallen men inte min och Jonaz fall, jag kände att jag var den som fick honom att vilja kämpa, att han hade något att kämpa för. Men efter när jag fyllt 14 i december så flyttade jag till kalmar januari 2006 till en boende och då var vi helt plötsligt cirka 60 mil ifrån varandra, så märkte jag hur han började tyna bort, vi pratade varje kväll i flera timmar och jag hörde att han började tyna bort varje gång vi pratade och han sa ''Jag vill att du ska veta att det kan komma en dag där jag inte finns längre'', jag förstod att han skulle inte orka mer, han var helt slutkörd, och jag ville inte ljuga med att säga ''Det kommer bli bra, kämpa lite till'' för det är ju ingen garanti att det kommer bli bättre heller för vissa, efter tre veckor skrev han på sms ''Förlåt, jag klarar inte detta längre, de gör för ont. Försök ge livet en chans för det kunde inte jag.'', fick veta att han var död 5 dagar senare. Jag gick inte till skolan på över en vecka, åt inte på flera dagar och satt inne på mitt rum och pratade knappt med någon och försökte döva smärtan med musiken.

Kan inte riktigt släppa honom och acceptera att han verkligen inte finns kvar, har inte kunnat ta ett förhållande på allvar riktigt eller att det hållit så länge att jag skulle kunna det, för kärleken för honom kommer alltid finnas kvar, i mitt hjärta.

Under min tid i kalmar 2006-2010, var inte heller det bästa, första tiden var jag ganska rädd och undrade var jag nu hamnat och vilket helvete som väntade mig då och jag reagerade med ilska istället, under ett halvår var jag bara där på det där hemmet för att vänja mig och så, hade inte tillgång till internet under första året hade bara telefon, men jag gick till biblioteket för att få låna dator och kolla min mail där istället, fick eget internet i början på 2008. Men efter ett halvår av att ha varit där och dagarna varit riktigt ensamma och enformiga jämfört med innan jag flyttade dit, då hände det alltid något, festade mycket och hade precis funnit en gemenskap då, så jag började rymma där också gick runt i något skumt område först lite utanför stan och när det började bli sent så la jag mig på en bänk och efter ett tag blev jag väckt av en äldre man som bjöd in mig till sig för att jag kunde inte ligga där ute, och när jag ville egenligen sova så började han tafsa vilket ledde tillslut att han hade sex med mig, jag brydde mig inte så mycket då jag var ganska avtrubbad under den tiden.Dagen efter så fick han besök av en kompis, vilket ledde till att vi alla tre satt och rökte på tillsammans och jag fick veta att jag skulle få följa med hem till hans kompis för han som jag var hos kunde inte ha kvar mig då. När vi kom hem till honom sen, så bjöd han mig också på mycket röka och alkohol, sen vet jag inte om han lurade i  mig rohypnol eller något men jag blev nästan borta och kroppen blev helt slö, jag kunde knappt hålla ögonen öppna men hörde och fattade vad som pågick, en kompis till denna man kom precis och jag blev våldtagen, då ville jag inte riktigt, men ändå stannade jag i över 2 veckor hos dom två och drack, rökte på och dom hade sex med mig, jag brydde mig inte så mycket just då, bara jag var borta från det där konstiga stället jag hamnade på.

Men blev tvungen att komma till det där boendet igen för att jag blev lämnad ensam tillslut och visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag skulle gå till skolan som inget har hänt, som att allt var frid och fröjd, jag mådde skit, jag fick inte ens åka ut på stan för att ta en fika med en klasskamrat jag blev väldigt bra vän med, jag hade ingen frihet som dom flesta undomar brukar ha, det vara bara skola, hem, skola, hem, bröt jag mot det så hotade dom att ta ifrån mig min tillgång till nätet och jag skulle inte få pengar till mobilen ens, det här vara bara psykiskt påfrestande, fick inte ens vara hemma om jag var riktigt sjuk någon dag och en gång tvingade dom iväg mig när jag hade riktigt ont i magen som visade sig vara magsjuka, all denna press bara för att få dessa små friheter fick mig att bli utrbränd, det slutade med att jag blev körd till psykakut av min skolkurator som var mitt största stöd då när jag var 18, och fick veta där av läkaren att jag var utbränd och han tyckte jag skulle ta upp men min ordinarie läkare om sjukskrivning, stannade där i nästan en månad för att vila ut. När jag skrevs ut och träffade min läkare på vuxenpsyk så gav han förslag om att jag skulle testa några dagar och känner efter igen, skulle det inte kännas bra så skulle jag bli sjukskriven, personalen från boendet var också med och hörde det och men fattade inte allvaret då heller, vilket jag märkte efter mötet då vi satte oss i bilen och fick höra att jag skulle inte fått ett enda öre till något från dem, ingen TV, ingenting, skulle med andra ord få sitta och stirra in i väggen om dagarna om jag sjukskrev mig som även läkaren tyckte att jag skulle göra. Det var då jag fick diagnosen Schizoaffektivt syndrom under första mötet med den läkaren. All lärare och till och med rektorn under min tid i gymnasiet gjorde verkligen allt för att hjälpa mig, dom försökte prata med dom på mitt boende och få dem att fatta läget men dom vägrade fatta, jag kunde se hur oroliga alla lärare i den skolan var över mig då. Och det var under tiden i kalmar vid 15 års ålder jag började hamna i psykoser där 3 olika röster plågade mig och hade svårt att hantera det då, just därför fick jag Schizoaffektivt syndrom när jag var 18.

Har alltid varit utanför där i kalmar, förutom det där med skolkuratorn och lärarna då, jag såg som en storstads tjej som är lite tuffare och erfarnare än dem, vilket dom såg som ett hot och alla verkade ju känna alla där nästan, alla verkade hålla mer och mer ihop och frös ut mig så länge jag var där, en gång råkade jag ut för en misshandel i skolan av en klasskamrat, men hon hade problem med att hantera sin ilska och var riktig dålig på att ta kritik eller att man sa åt henne för att hon skulle sluta lägga näsan i blöt, därför flög hon på mig. Trodde jag hade kommit ifrån sånt så jag har blivit både mobbad och misshandlad sen lågstadiet, men nej, man kan aldrig vara för säker så man måste vara på sin vakt när man vistas ute bland andra. Har fått nackproblem efter att hon slog så förbannat, jag kunde ha blivit förlamad  med tanke på att slagen träffade nacken och bakhuvudet, finns ganska känsliga punkter där. Under tiden jag bodde i kalmar så höll jag på lite med kickboxning för att göra av med energi och var en bra strategi för att göra av med ilska också, hade ett eget gym där med boxningssäck.

Och jag har inte varit en ängel själv heller, oftast var det självförsvar då, orkade inte fly hela tiden, blev även mobbad och slagen av flera i området jag bodde på hos mina föräldrar, vart jag än gick så var det alltid någon eller några som skulle hålla på, fick aldrig vara ifred, sen kom det en dag jag fick nog var några killar som har gett sig på mig länge och jag har utvecklat en ganska stor ilska till slut, mötte upp dom och knäckte näsan på han som brukade alltid starta allt, allt upphörde direkt då och gav dom sig aldrig på mig igen, vågade inte komma fram alls till mig. Jag tyckte att det förtjänade dom med tanke på hur dom med andra ord förpestade mina dagar när jag bodde där. Men mobbningen har jag kommit över, men reagerar jävligt starkt på att se andra råka ut för det och agerar istället för att låta allt bara hända som dom flesta gör i dagens läge. Jag bodde hos mina föräldrar till jag var cirka 10 då mobbningen upphörde, flyttade till ett internat och flyttade hem igen lite innan jag fyllde 12, det var då jag började rymma och den värsta tiden började.

Flyttade tillbaka från kalmar sommaren 2010, var lite över 18 år då, bodde hos mina föräldrar fram till mars 2011 som var okej till en början, och under tiden hos mina föräldrar då skulle jag äntligen få ha en egen hund, jag ville ha en vuxen hund som var rumsren och så och har noll erfarenhet av valpar, jag vet bara hur jobbiga valpar kan vara att får rumsrena, men pappa envisades med en jack russelvalp, tror att han gjorde såhär bara för att jag skulle misslyckas trots att jag sa att jag inte vill ha valp, och så att dom skulle få ha något att klaga på sen och ge mig dåligt samvete fast det var dom som pressade mig till att skaffa valp fast jag kände att jag skulle inte klara av en valp, vuxna hundar är lättare då dom är rumsrena, men pappa skröt som vanligt att hur jävla bra han var på allt, även om hundar fast har inte ens haft själv haft nogon kontakt med en hund under mina 18 år då, han aldrig uttryckt något intresse för djur och var helt anti då. Så det gick åt helvete, jag kunde knappt sova för jag gick ut sent på kvällen, behövde vekligen få sova lite mer än 8 timmar med tanke på hur många gånger jag gick ut med den hunden under dagen eftersom nästan ingen i familjen ville hjälpa till riktigt, ibland fick jag gå ut vid halv 5, så om man är en familj så skulle det vara bra om man kundes hjälpas åt lite i den biten så man inte blev helt överbelastad och aldrig fick vila ut riktigt. Så det började lite med småbråk om det, sen hände det att min lillasyster är inte så jätteförsiktig, speciellt med djur som är i mindre än henne då, hon kunde vara lite klumpig och hårdhänt så det hände lite små olyckor, så jag sa att hon måste lära sig att vara lite lugn med djur speciellt när dom är så unga, det kan hända att hunden jag hade tillslut sett min lillasyster som ett hot om hon fortsatte så, det var det mina föräldrar inte fattade, för jag har ju lite mer hundvana än dem för jag har tagit hand om andras hundar ibland, läst mycket om hundars utveckling bl.a, mina föräldrar kunde inte mycket då dom lät min lillasyster bete sig hur som helst då, så jag blev förbannad tillslut efter att få höra hunden skrek ibland att hon var vild i hunden närhet och var hårdhänt i sina lekar, så någonstans måste man säga ifrån för att hunden ska inte ska ta skada tillslut, så det blev ett jävla liv om det, mer detaljer om denna händelse vill jag nog inte prata om då jag tycker denna var jobbig nog också, speciellt när ett djur, en levande varelse var inblandad. Men kan säga att han har hamnat hos en tjej på landet och har det bra nu, det är vad jag fick veta sist om den valpen.

Flyttade till en egen lägenhet med stöd 15 mars 2011, en etta som jag trivs ganska bra med nu, har personal som kommer upp ibland och vi kan göra allt från att hjälpa till med städning och bara sitta och småprata, ibland har vi gått på bio och hittat på något ute under sommaren som att åka iväg till ett friluftsmuseum där det finns djur som jag kan fota med min systemkamera. Under tiden jag har bott här så har kontakten med personalen varit lite upp och ner, då man inte alltid kom överens om vissa saker, jag har även känt att dom inte riktigt tagit mig på allvar ibland, speciellt när jag fick borderline diagnosen av en f***a till läkare som sa saker som fick mig till och med känna mig kränkt, han tog aldrig mina ord på allvar, den fick jag i början av detta året, hade precis fyllt 20 då, fick den utan någon riktigt utredning där mina ord, mina upplevelser, minnen, känslor och rädslor skulle också blivit tagna på allvar, fick bordeline mest för att jag hade själskadebeteende och överdoserade ganska många gånger under lång tid. har inte skadat mig själv på snart 8 månader och känner inte ens något behov att göra det heller, vilket jag tycker känns som en befrielse. Och överdoser? Det har jag knappt ens tänkt på och kommer inte ha någon tanke på att göra det igen.

Går igenom en riktig utredning nu då jag inte fått någon på över 6 år då jag fick mig asperger diagnos också, har en ny läkare som leder utredningen och hon har jobbat med patienter med Posttraumatisk stressyndrom (PTSD), vi har börjat med att jag fick berätta lite om mig själv och vad jag har gått igenom, och jag märkte att hon tog mig på allvar och lyssnade eftersom hon gav frågor om det jag berättade istället för att gå in på något helt annat och ignorera alla mina ord som dom flesta läkare gjort som jag har mött på genom åren. Fick svara lite på frågor i en enkät för PTSD som hon fyllde fyllde i åt mig, sen fick jag hem en enkät för komplex PTSD och hon sa att jag skulle svara på frågorna efter hur jag känner vilket svar som känns rätt och passar in på mig, finns inget rätt och fel svar i det med andra ord.

I dagens läge kan jag få kraftiga flashbacks/återupplevelser, sover knappt av rädsla för att drömma om det som har hänt mig, att vakna upp av en mardröm där man blir påmin om en verklig händelse där man blivit utastt för något hemsk är 100 gånger värre än att vakna ur en vanligt mardröm där det inte finns en koppling till ens verkliga liv, alltså smärtan och panikångesten jag får då när jag vaknar upp av jag blir påmind om all skit, speciellt misshandeln av mina föräldrar, allt känns så verkligt och känns verkligen jag är tillbaka när jag var 7-8 år och går igenom det igen, tänker bara på att det ska bara ta slut någon jävla gång då. Så får mycket panikattacker och har en ständig oro, överspändhet i både kropp och psyke och en känsla av misslyckande och hopplöshet, hamnar i lätta psykoser som jag kan hantera (som var mycket svårare för flera år sen), har jättelåg självkänsla och har jättesvårt att knyta nya kontakter av rädsla för att det kommer gå åt helvete ändå, och varje gång jag misslyckas med något som dom flesta brukar klara av så bryter jag ihop och tänker ''Jag har inte ens valt mitt liv och hur det skulle bli. Jag har inte valt mina föräldrar!''.

Har även fått fysiska besvär av allt, har kronisk magkatarr sen 10 års ålder som alltid varit början till magsår som återkommer vid psykiska påfestningar, det har blivit värre nu och skulle inte förvåna mig om det utvecklats till magsår nu, får oftare hjärtklappning än vad jag brukar få, har även känt bröstsmärtor, och sist jag kollade mitt blodtryck så var den lite högre än vanligt men inget som kunde vara farligt, fick frågor då om jag har mycket oro och är stressad ofta och jag sa att det stämde, alla dessa besvär jag nämde nu är vad jag oftast får stå ut med, dag som natt.

Nu ska jag sätta upp en boxningssäck och börja lite med kickboxning igen, för jag gör verkligen av med både energi och ilska och blir verkligen avslappnad och kan till och med sova ut. Det är min bästa strategi som jag har som är både bra för både kropp och psyke, och för att jag tycker det är extremt kul också. Så en boxningssäck i min lägenhet är det bästa jag kan ha, då finns den alltid där och kan slå och sparka på den när jag känner för det. Det är min absolut bästa strategi jag har haft när jag inte har haft någon att vända mig till.

Mina dröm är att själv kunna jobba inom psykiatri eller missbruksvården, och kanske börja föreläsa. Och så fort jag har ork så ska jag engagera mig politiskt när det gäller vården, verkligen agera och göra mitt bästa för att vården ska bli bättre. Jag miste min pojkvän tack vare vårdens snedsteg, han hade all rätt att få den hjälp han verkligen behövde, då kanske han hade en chans att överleva för han kämpade som ett svin och ville leva och bönade och bad om hjälp, men han blev nekad alla hjälp han hade rätt till av både psykiatrin och soc, och orken tog slut hos honom då. Jag vill göra detta för att hedra det liv som gått till spillo när man väl kunde ha förhindrat det genom att ge hjälpen som de verkligen behövde.

Jag tror på empati och medmänsklighet om man ska lyckas hjälpa någon och få en att må bra! Har man inte dom bitarna så spelar det ingen roll vilken utbildning man har, då fattar jag inte vitsen med att försöka hjälpa sårbara personer om man inte har det minsta empati för!

Jag berättar inte detta för att jag ska få någon bekräftelse om att andra tro på mig, jag vet vad jag har gått igenom och det kan ingen säga emot och avgöra det, för ingen har ju upplevt och känt detta åt mig om jag ska vara riktigt tydlig nu. Det är bara jag som vet vad som har plågat mig under flera år. Jag vill bara att alla ska veta lite mer innan dom dömer mig efter bara en diagnos som kanske inte ens är rätt! Och det finns lite extra detaljer som har hänt i mitt liv som jag inte är helt redo än för att berätta som är fortfarande för känsliga, det jag har berättat nu är allt som jag känner att jag klarar av att berätta utan att det skadar mig, och det här är mitt val som kommer från hjärtat att jag ville göra nu, inte för någon bekräftelse. Ja bryr mig inte om någon skulle skriva någon elak kommentar, har blivit ganska immun mot sånt eftersom jag har varit med om värre saker och lägger min fokus på sånt som är positivt och som får mig att må bra nu.

Jag gillar ju filosofi och fastnade lite för denna citat vilket stämmer ganska bra för dom som har gått/går igenom ett tufft liv: ''Den som bekämpar monster bör se till att inte i processen själv bli ett monster'' - F. Nietzsche 

Så ni alla som har det jobbigt på något vis ska veta att ni är inte ensamma! Var rädd om er själva och kämpa på så gott det går! Och ni som inte kommer ha någon att fira julen med, som är ensamma, ska veta att mina tankar kommer finnas hos er också då jag också kommer få fira denna jul ensam!