Nu vet jag varför jag mår som jag gör, var all självhat och allt destruktivt kommer ifrån, alla mardrömmar/flashbacks om nätterna och dagarna och känslan av att vara en helt missuppfattad person i dagens samhälle. Jag har inte valt att mitt liv ska bli såhär, jag hade också planer för framtiden, ville vidareutbilda mig direkt efter gymnasiet för att sedan kunna jobba inom vården där jag kan hjälpa andra som är i samma sits, men det får vänta för nu måste jag fokusera på att finna styrka, lycka och stabilitet i livet för att må bra och det kommer ta sin tid. Jag är en av dem som verkligen fått gå igenom Livets Hårda Skola, har fått känna hur det är att vara i helvetet, möta människors riktigt mörka sida som även har varit en av mina nära. Drog/sex/självskademissbruk, dränkte mig i spriten och lät ruset av drogerna ta över så fort jag hade chansen för att inte känna alla dessa känslor, hade inte sex för skojs skull, jag hade det bara av två anledningar, att få droger/pengar till droger för att dämpa all skit eller hade det som en annan form av självskadebeteende, pga att jag kände att jag inte var värd något och stängde av alla känslor och lät allt bara hända. Allt detta började redan när jag var i 13-14 års åldern.

Nu är jag snart 21 och känner just nu hat, hat över att mitt liv blev som det blev, men nej, jag ser mig inte som ett offer, har slängt ifrån mig den rollen för nästan ett halvår sen, jag ska nu visa alla haters, falska typer och framförallt min dysfunktionella familj om att jag är fan visst lika mycket värd som alla andra och förtjänar att få leva ett liv, vara lycklig och känna mig omtyckt. Men jag ska visa detta för hela världen, att allt är möjligt om man bara tror på sin inre styrka och intalar sig ''Nej nu jävlar får det vara nog! Tänker inte ge dem det nöjet längre! Nu är det MIN tur att får leva!'', då tänds bara inte en liten låga istället tänds en stor jävla skogsbrand som skrämmer skiten ur dom som har plågat en under alla år!

Till er som själva utsätts för andras idioti. Tänk aldrig negativt om er själva, lägg aldrig skulden på er och tro att ni förtjänat skiten som ni gått igenom och fått psykiska skador efter allt, för ni har ju inte bett om det, eller hur? Man kan ju inte direkt styra över sina föräldrars eller andra vuxnas handlingar när man var ett litet barn och ens ord togs aldrig på allvar eller så hade man bara vild fantasi, vilket som ger dessa psykiska skador i framtiden.

Men nu blickar jag framåt, lämnar det som får mig att må dåligt för gott nu och ska ge mig fan på att bli starkare än någonsin och må bra för en gång skull.

Den krossade kackerlackan ska nu födas om på nytt till en annan skepnad som inte är lika avskyvärd.

Kan bara säga att den gav mig årets garv, speciellt när det var i 3D.

Nu kommer jag sova gott i alla fall.

Och zebran Marty blev min favorit i filmen... Ni kanske fattar varför...

Seriöst... Marty's Circus afro song kommer nog sitta i skallen ett tag hahaha.

''Give me the right to be heard, to be seen, to be loved, to be free to be
Everything I need, to be me, to be safe, to believe, in something
I have a right to be heard, to be seen, to be loved, to be free to be
Everything I need, to be me, to be safe, to believe, in something''

Har du någon gång fått känslan av att du är mindre värd än andra?

Att du har alltid upplevts som annorlunda och helt missuppfattad?

Och känslan av att andra aldrig vill höra på vad du har att säga,

men vill gärna att du alltid lyssnar på dem?

Och du frågar dig själv... varför just jag?

Men jag hoppas att en dag kommer våra

plågoandar vara i minoritet.

Att vi äntligen vunnit denna kamp!

Vi är starka, starka, starka!

Starka har vi blivit av att gå igenom det våra

plågoandar utsätter oss för.

Vi ses som svaga.

Men en dag ska vi få glänsa med våran inre styrka.

Och dessa plågoandar vi har levt med kommer inte att ha

något att leva för, då dom inte har någon att plåga mer!

Och kom ihåg en sak,

visa din inre styrka och inre skönhet,

för det är det som visar sanningen om vem du verkligen är,

det yttre är bara ett skal som många gömmer sig bakom.

Med inre styrka och skönhet kommer du långt.

Tro det eller ej.

Tycker Tori var ett ganska så simpelt namn så jag kom på Xenobia som är lite annorlunda.

Creepy?

I förra inlägget berättade jag om hur försäkringskassan klantade sig med mitt bostadstilläg så jag fick bara aktivitetsersättning som är på 6047 kr, så jag har varit så orolig att min mage har blivit helt förstörd, men förra veckan gjorde jag en ny ansökan om bostadstilläg så jag kommer få det dubbla nästa månad eftersom jag skickade in ansökan innan denna månad var slut. Och jag hade en tid hos soc i måndags, men fick ett jättebra tips av Heidi om att jag kunde ringa den person som har hand om hyran och jag fick tag på den personen måndag morgon och den personen sa att jag kunde betala det jag tyckte var bäst för mig, så mötet med soc blev avbokat. Allt har lagt sig som pusselbitar och nu har jag nog så att jag kommer klara mig månaden ut och mina föräldrar slipper hjälpa mig.

Så nu har den här stora klumpen i magen släppt och känner en enorm lättnad. Jag känner mig fortfarande lika stark, känner mig starkare än någonsin. Jag kommer aldrig sluta tro på den egna styrkan. Allt handlar om vilken inställning man har här i livet, jag tror inte det finns en enda medicin som kan hjälpa en om man bara ser svart, svart och åter svart, man måste göra det mesta själv och tillslut hittar man rätt. Det här kanske låter jättelöjligt, men tänk att du håller ut båda händerna och räknar upp både det positiva och det negativa, räkna upp hur mycket av det positiva du har, allt som är positivt, som intressen, vänner familj osv, och sen det negativa... Vilket väger mest? Det var så jag ändrade min inställning till livet, jag hade mer av det positiva, familj, vänner och katten Luna, det räcker för mig för man kan ju inte ha allt här i livet, eller hur?

Under mina tio år som jag haft kontakt med psykiatrin, har jag aldrig hört någon sån idé, om att väga det positiva med negativa, från läkare eller psykolog, fick bara piller som stängde av alla känslor i hjärnan som borde få komma ut, man blev mentalt stel och fantasilös, med andra ord ''zombiefierad''. Men nu när jag har varit medicinfri ett tag nu, så känner jag mig mer levande om jag ska vara helt ärlig och jag tänker att det är bättre att låta känslorna få komma ut, är jag ledsen, har ångest och hjärnspöken går igång så låter jag det bara vara för jag vet att det är inget farligt och att det går över. Och är jag arg på någon/något så skriver jag oftast av mig på bloggen, kela med min Luna eller prata med en vän.

Ja, nu vet ni att jag har överlevt detta också, trots all oro och ångest hade jag inte en enda tanke på att ta en överdos, fast jag kanske tänkte en stund att det skulle bara vara bra om jag bara la mig ner och dog. Att tänka på och göra en sak är helt olika saker. Men jag klarade mig!

Nu ska jag kolla på en film och kela lite med Luna. Blir en lugn dag.

Peace.